Som ni säkert sett så är det en tsunami därborta i Japan och runt omkring för tillfället. Det känns så konstigt att man för tre timmar sedan kunde se en karta på nyhetstidningarna där det stod hur många timmar det var kvar innnan tsunamin nådde de olika länderna och kusterna. Tusentals måste packa sin väskor fort och lämna sina hem. De har mindre än tre timmar på sig. Själv fortsätter jag att stressa hur jag ska hinna hem, packa åka till Jessica och fixa mig innan middag hos Fia och utgång.

Hemma nu och ska snart springa iväg men ser hur tsunamin nu nått vissa kuster och hur dödssiffran stiger för varje minut. Så olikt mitt liv har varit deras liv de senaste timmarna. Vissa har inte ens livet kvar. Det finns inget jag kan göra och det finns inget de kan göra och egentligen är det helt meningslöst att jag sitter och skriver det här, men det känns bara så sjukt sorgligt, och vem är jag att känna sorg en dag som detta när jag har sol och ska ut festa medan de varken har sina hem eller nära och kära i behåll längre.

Livet är aldrig rättvist.